Vad kallas kvinnliga krigare
Kvinnliga vikingar. Många tror att vikingatiden var en mansdominerad tid. Att väpnade män i krigsskepp styrde och ställde, skapade kungariken och plundrade kloster, medan kvinnorna satt hemma på gården och spann. Arkeologin och de skriftliga källorna visar en annorlunda bild. Hur fungerade det med kvinnliga krigare bland nordborna under vikingatiden? Det korta svaret är att vi inte vet, och att vi förmodligen aldrig kommer att veta säkert.
Det längre svaret är mer intressant, faktiskt så intressant att det kommer att ta en längre artikel här på SO-rummet i anspråk. Till att börja med kan vi slå fast att vikingatidens kvinnor inte automatiskt intog en passiv roll. Ett exempel på en i högsta grad aktiv, mäktig kvinna är den så kallade osebergsdrottningen. Vi vet inte vad "drottningen" egentligen hette eller vad hon gjorde i livet, men vi vet att hon begravdes ombord på ett skepp i en väldig gravhög vid norska Oseberg på talet och att hon begravdes med en förmögenhet: möbler, bonader, vagn och slädar, tio hästar , två oxar och fyra hundar, en låst kista med trolldomsföremål Till och med en tjänarinna, eller åtminstone är det så närvaron av den äldre av de två kvinnor som legat i graven brukar tolkas.
Att man spenderade sådana värden tyder på att det var en oerhörd status som skulle markeras. Och att det kostade flera månaders eller till och med flera års arbete för att uppföra gravhögen gör inte projektet mindre imponerande. Här gällde det att demonstrera makt. Det finns andra exempel på kvinnligt inflytande under vikingatiden. Völvor som ansågs kunna utöva magi och se in i framtiden. Kvinnor som Gudrid Torbjörnsdotter, som spelade en viktig roll i ett ambitiöst försök att kolonisera Amerika på talet.
Första DNA-bevisen för kvinnlig vikingakrigare
Makt och inflytande är dock en sak, strid en annan. Har vi några belägg för kvinnliga krigare?
Fanns det en verklighet bakom de sköldmöer som fornnordiska skalder sjöng om? Litteraturen tar även upp andra kvinnor som förknippas med strid, som valkyriorna Svafa, Sigrun och Kara. Vi kan dock inte använda de här texterna som någon sorts osviklig vägvisare till fornnordisk genushistoria, till en mentalitet som tillät stridande kvinnor. Berättelserna fördes vidare muntligt både under och efter vikingatiden, och de versioner som vi har tillgång till skrevs ner först ett par hundra år in på medeltiden.
Författarna tillhörde den tidens kristna kultur och skrev för sin samtid, och att anpassa äldre berättelser för eget bruk var vanligt i medeltida litteratur. De attityder vi möter kan mycket väl vara medeltida snarare än vikingatida. Det är därmed svårt att veta om sköldmörnas vanligaste öden i sagorna, att antingen dödas eller gifta sig och lägga undan svärdet, är autentiska. Här finns ett drag av att den kvinnliga krigaren behövde desarmeras, men var det vikingaskalder eller medeltidens skrivare som stod för det?
Har vi då någon författare som inte för vidare sagor utan faktiskt vill berätta vad skandinaviska krigarkvinnor hade för sig under vikingatiden? Ja, en. Problemet är att vi inte vet om vi kan lita på honom. Eller snarare, vi är ganska säkra på att vi inte kan det. Som med de flesta andra medeltida berömdheter vet vi inte mycket om Saxo Grammaticus, eller Långe-Saxo som han eventuellt kan ha kallats under sin levnad.
Sköldmör: kvinnorna som blev krigare
Han bör ha varit född omkring och dog kanske runt - hur som helst var han i livet Själv sa han sig komma från en krigarsläkt. Han tillhörde den danske ärkebiskopen Absalons följe och skrev så elegant latin att han möjligen var utbildad i en fransk klosterskola, eller någon annanstans nere på kontinenten. Någon gång efter färdigställde Saxo ett stort verk om Danmarks historia , Gesta danorum Danernas bragder. I verkets sjunde bok berättar han om prinsessan Alfhild, som blir sjörövare, samlar andra våldsamma kvinnor kring sig och till sist tar kommandot över en hel skara vikingar.
Tydligen misstänkte han att läsarna skulle finna detta svårsmält:. Och för att inte någon ska förvånas över att detta kön svettades i strid gör jag en kort utvikning om sådana kvinnors tillvaro och vanor. Det fanns en gång bland danerna kvinnor som klädde sig som män, ägnade nästan all tid åt att öva militära färdigheter och inte lät bekvämlighet beröva dem deras muskelstyrka. Eftersom de avskydde den behagliga sortens liv brukade de härda kropp och själ genom strapatser och ansträngningar, avsade sig all kvinnlig lättsinnighet och svaghet och förmanligade sina väsen för att uppnå hänsynslöshet.
De visade sådan iver att nå berömmelse som krigare att man kunde tro att de helt utplånat all kvinnlighet. Särskilt de som antingen hade kraftfulla personligheter eller var vackra och långa drogs till den sortens liv. Som om de glömt den natur de fötts till satte de hårdhet före charm, föredrog krig framför kyssar och blod framför förvekligande läppar, de ägnade sig åt krigets snarare än kärlekens plikter, och de händer som borde vävt slungade istället spjut.
De längtade inte efter brudsängen utan efter att genomborra dem som de lika gärna kunnat beveka med sina blickar. Nu återgår jag till berättelsen. Här har vi alltså en författare som uttryckligen besvarar den fråga vi ställt. Ja, det fanns kvinnliga krigare!