Hur blev rom en stormaktRom blev en stormakt genom flera faktorer. En av de viktigaste faktorerna

Stormaktstiden är den gängse beteckningen på perioden mellan Gustav II Adolfs trontillträde och Karl XII:s död Under denna tid byggde Sverige upp en stormaktsställning i Europa, upprätthöll den och förlorade den. Efter Karl IX:s död avger Gustav II Adolf sin kungaförsäkran, 17 år gammal. I det stora hela hade Sverige en liten befolkning jämfört med många andra av Europas länder. Men under talet kunde Sverige ändå uppträda som en europeisk stormakt.

Hur var det möjligt? Sveriges stormaktsäventyr räckte alltså inte längre än några generationer, även om man räknar dess början redan vid Erik XIV:s införlivande av Reval nuvarande Tallinn i Estland Mentalt skulle föreställningen om Sverige som en stormakt emellertid leva kvar bland de styrande under hela talet och då leda till ett antal misslyckade krig. Frågan om drivkrafterna bakom den svenska expansionen har varit omdiskuterad bland historikerna.

Här nedan presenteras tre vanligt förekommande motiv inom historieskrivningen. Historieskrivningen kring orsakerna till den svenska erövringspolitiken dominerades länge av de rent säkerhetspolitiska motiven. En sentida förespråkare för denna uppfattning är den brittiske historikern Michael Roberts. Alltsedan unionstiden hade Sverige varit inringat och dominerat av Danmark och denna svaghetsställning ville de svenska kungarna bryta.

Dessutom kände sig Karl IX:s arvtagare hotade av sina släktingar i Polen och av den allt mäktigare habsburgske kejsaren, som spred den katolska världens inflytande norrut. Längst i öster gällde det dessutom att skapa säkra gränser mot ryssarna, som under talet börjat expandera mot Östersjön. För att möta dessa utmaningar försökte de svenska kungarna flytta fram rikets positioner, och de erövringar de gjorde måste sedan i sin tur säkras genom kontroll över nya landområden.

Romarriket: Uppgången, fall och arvet av ett imperium

Herravälde över Östersjön - dominium maris Baltici - framstod till slut som den enda garanten för rikets säkerhet. Ekonomihistorikern Artur Attman lanserade på talet en handelspolitisk tolkning av Sveriges Östersjövälde. Redan under vikingatiden hade svenskar haft en förmedlande roll i handeln mellan Ryssland och Västeuropa, men senare trängts undan av Hansan och Tyska orden. När dessa makter gick tillbaka i mitten av talet stod Vasakungarna beredda att fylla tomrummet efter dem.

Politiken kom att fullföljas av Gustav II Adolf och hans arvtagare under talet. Att Sverige systematiskt skaffade sig kontroll över hamnar i Baltikum och Nordtyskland , att man också försökte erövra de polska hamnarna och den ryska ishavskusten - logiken i dessa strävanden blir bara begriplig i ett handelspolitiskt sammanhang, menade Attman.

Genom att besegra en rad andra småstater lade romarna under sig hela Italien.

Ekonomisk kris, arbetslöshet, internetabonnemang, Robinson, Nile City, reklamradio, fotbolls-VM och en oändlig rad av dokusåpor.

Genom spridningen av latinet som lingua franca, och därigenom utvecklingen av de romanska språken, påverkade Rom hur människor kommunicerade under flera århundraden efter rikets fall.

Säkerhetsargumenten kan ha spelat en roll men var också de enda argument som kunde formuleras öppet när det gällde att förmå adel och allmoge i Sverige till uppoffringar. En tredje forskningsriktning slutligen, vars främste sentida företrädare är Uppsalahistorikern Jan Lindegren, är inspirerad av en historiesyn där kampen mellan klasser och sociala grupper ses som en av utvecklingens viktigaste drivkrafter.

Tonvikten läggs på adelns ståndsintressen. Genom erövringskrigen kunde adelsmännen få militära befäl och höga ämbeten samt skaffa gods och rikt krigsbyte. Hemmavid begränsades dessa möjligheter av magra jordar och av en jämförelsevis stark bondeklass. De egensinniga bönderna kunde dock kuvas som knektar i kungens armé, kunde fås att släppa till mer av sina skördar om dessa inkrävdes som skatter till kungens krig. Mot den här tolkningen brukar dock invändas, att talets svenska adel inte var någon sammansvetsad grupp med enhetliga intressen och att den långt ifrån utövade det avgörande politiska inflytandet under hela perioden.

Som grupp drabbades adeln dessutom hårt av krigspolitiken. Trots sin skattefrihet måste även adeln bidra till krigsutgifterna, och även bönderna på deras gods släpades ut i krigstjänst. Dessutom var krigsförlusterna bland unga adelsmän förfärande med tanke på hur liten gruppen var. Under perioden omkom exempelvis 49 procent av alla adelsmän i åldersklassen år i krig. Det finns också talrika uttalanden av ledande adelsmän som uttrycker missnöje över de många krigen och varnar för utrikespolitiska äventyr.

För dem som överlevde innebar emellertid förvaltningen av de erövrade områdena länge goda utkomstmöjligheter. Den stora gruppen nyadlade - däribland många utlänningar - hade också i huvudsak krigen och statsapparatens utbyggnad att tacka för sin upphöjelse. Men även om expansionspolitiken under talet skedde i självförsvar, dikterades av handelsintressen eller tjänade vissa gruppers intressen är det uppenbart att de stora krigen på ett genomgripande sätt förändrade det svenska samhället.

Historikern Sven A. Nilsson har myntat begreppet "militärstat" för att beskriva stormaktstidens Sverige : en stat där kyrka och undervisning , förvaltning och skatteuppbörd, handel och manufakturer helt underordnades krigsmakten och krigföringen, där kriget till slut likt ett omättligt monster höll på sluka alla samhällsresurser. Sverige var förvisso inte unikt i detta avseende. I hela Europa var statens organisation under , och talen i hög grad inriktad på att mobilisera resurser för krig och upprustningar.

Adeln dominerade samhället, och för detta krigarstånd framstod kriget fortfarande som den naturliga och mest förnäma av sysselsättningar. I ett förindustriellt samhälle tycktes dessutom förvärv av land vara den enda riktigt säkra vägen till välståndsökning, vare sig det handlade om att vinna fler skattebetalande bönder eller kontroll över handelsvägar och tullstationer. Problemet var dock att krigen hela tiden blev allt kostsammare att föra.

Sverige var däremot unikt framgångsrikt i att mobilisera sina resurser: ett land med drygt två miljoner invånare lyckades ställa upp arméer som tidvis räknade över man. Vissa viktiga förutsättningar eller fördelar fanns tillgängliga redan från början i form av en överlägsen militär organisation och alla nödvändiga råvaror för att utrusta härar och flottor inom rikets gränser. Men viktigast var den effektiva och vittförgrenade civila statsapparaten under duglig ledning av bl.