Hur ser lindblad ut
Unga lindblad är en god ingrediens till sallad. Lindens blommor har en svag honungssmak och kan användas färska eller torkade till ett välsmakande örtte. Lindblomste anses lugnande samt kunna motverka förkylning, infektioner och feber. Den svenske naturfilmaren Jan Lindblad förstod tidigt det unika med Guyana. Han såg en orörd uråldrig regnskog och ville filma allt. Nu, fyrtio år senare, brottas Guyana med alltifrån kinesiska skövlare till kanadensiska gruvbolag.
Sveriges Natur reste i Lindblads fotspår och fann Iwokrama — ett av världens främsta regnskogsreservat. Regionen kallades Guayana — vattnens land — och var inte särskilt attraktiv. Djungeln var tät, floderna svämmade över och det fanns få naturliga hamnar. Kuststräckan var gyttjig och långgrund. Engelsmän, holländare och fransmän tävlade ändå om den sista sydamerikanska spillran och koloniserade regionen på talet.
Den största kakan tog England, den näst största grep Holland och den sista biten hamnade i franska händer. Jan Lindblad kom till Brittiska Guyana efter att ha bott på Trinidad i Karibien under långa perioder och gjort en film om den röda ibisfågeln. Han drogs till djurlivet i mangroveträsken och gillade denna oupptäckta flik av världen som få andra naturfilmare gett någon uppmärksamhet. Han var Lindblads guide på Trinidad och tillsammans gjorde de tv-filmerna I Trinidads regnskogar , Med Jan Lindblad i Sydamerika och De röda fåglarnas öar , samt tv-serien Guayana — vattnens land Under sina resor till Guyana levde den svenske naturfilmaren med ursprungsbefolkningen i Kanukubergen och skrev boken Guayana — Ett tropiskt vildmarksrike som blev en klassiker i de svenska folkhemmen.
Han tänker efter.
Lind (Tilia spp.)
Nästan hälften av befolkningen kommer från Indien och var tjänstefolk åt britterna när Guyana var en koloni. När landet blev självständigt från Storbritannien övertog indierna engelsmännens position och den svarta befolkningen, som härstammade från afrikanska slavar, blev tjänstefolk åt indierna. Att svarta inte har en chans att få ett välbetalt jobb i dagens Guyana gör att stora delar av den afroguyanska befolk-ningen migrerar.
Många får jobb i New York, Toronto eller London, vilket gör att det i dag bor fler guyananer utomlands än i Guyana. Varje år minskar invånarantalet med några tusen och trots att landet till ytan är stort som Storbritannien bor här inte fler än Att folk tvingas lämna sitt land är en tragedi, men för regnskogen är det utmärkt. Påverkan på naturen blir mindre. Det första vi gör när vi checkat in på hotellet i huvudstaden Georgetown är att bläddra i telefonkatalogen.
Vi slår på van Siterma, guiden som Lindblad använde sig av under sina resor i Guyana, och finner sju familjer med samma efternamn, men bara en familj på Waterloo Street. Vi slår numret och en dam svarar. Vi undrar om vi har kommit till Lawrence van Siterma. Damen vet inte ens var i USA hennes kusin bor. Vår resa i Jan Lindblads fotspår får en snöplig början. Vi väljer i stället att utgå från hans böcker och filmer. Att flyga går betydligt snabbare.
Små propellerplan med upp till sju passagerare når fallen på 45 minuter. Vi köper varsin biljett och flyger över den täta regnskogen som ser ut som ett gigantiskt broccolifält från ovan. Olika nyanser av grönt blommar upp under oss och det finns inte ett tecken på mänskligt liv så långt ögat når. Först när vi närmar oss Essequibofloden, den tredje bredaste floden i Sydamerika, får vi syn på vad människan ställt till med.
En av världens största guldgruvor ligger övergiven under oss. Det var här som Guyanas värsta naturkatastrof inträffade den 19 augusti då en av dammarna i den kanadensiska guldgruvan brast och miljoner liter vatten med cyanid och kvicksilver rann ut i Essequibofloden. Presidenten förklarade en 8 mil lång katastrofzon längs floden och staten stämde det kanadensiska gruvbolaget på 15 miljarder kronor. Efter en tioårig rättsprocess friade dock domstolen Omai Gold Mines och menade att det inte fanns några bevis på hur mycket fisk som utsläppet dödat.
Hur ser lind ut och hur man odlar den?
Den guyanska staten dömdes att betala det kanadensiska gruvbolagets rättegångskostnader och än i dag är det ingen som städat upp i området. Det känns sorgligt att flyga över. Den gröna regnskogen har blivit till en sönderbränd vit sand där inget växer.
Det giftiga vattnet i dammarna är uppblandat med regnvatten och vägarna, som gruvbolaget anlade, leder inte längre någonstans. Här kommer aldrig mer något att växa. Marken är död. En kvart senare blir vi gladare när vi ser en djup dalgång som karvats ut i den grönklädda högplatån. Piloten flyger så nära han kan och i andra änden syns det halvmånformade Kaieteurfallet som dundrar meter ned i en mossklädd gryta.