Hermelin översättare
Axel Eric Hermelin, född 22 juni i Svanshals socken, Östergötlands län, död 8 november i Lund, kyrkobokförd i Gripenberg, Säby församling, Jönköpings län [3], var en svensk friherre, översättare och författare. Hermelin är mest känd för sina översättningar av Jacob Böhme [4] och sina internationellt sett tämligen. Mogenhetsex vid Ateneum i Sthlm 78, inskr vid UU 6 sept 78, vistades med ett kortare avbrott utomlands 83— Eric H begav sig till USA, där han dels var lärare, dels soldat.
Han återvände till Europa och vistades då först i Tyskland och från i England, där han 24 nov lät enrollera sig i The Middlesex Regiment tidigare benämnt The 77th Regiment. H lyckades aldrig avancera i den brittisk-indiska solden dels på grund av olika tropiska sjukdomar, som han drabbades av, dels på grund av sina oregelbundna vanor och sitt mindre exemplariska uppträdande i och utanför tjänsten. Emellertid har han i Indien lärt sig persiska och något indiskt språk samt stiftat bekantskap med sufismens tros- och föreställningsvärld.
Enligt egen uppgift har han i Indien också haft en »guru». I Persien har han, vad vi vet, aldrig varit. Efter en tids uppehåll i hemlandet, där han arrenderade en gård av fadern och även var informator, begav han sig i juli till Australien. Där arbetade han som trädgårdsmästare, jordbrukare och fiskare på Flinder's Island, tidvis var han enligt egen uppgift frälsningssoldat men också vagabond på kontinenten.
Möjligt är, att han från Australien arbetat sig över som sjöman till Amerika. Hösten befann han sig emellertid i London och återvände till Sverige i början av Sedan 5 juli stod han under förmyndare, ett förhållande som komplicerade hans livssituation. Hösten intogs han på sinnessjukhus i Sthlm Katarina sjukhus och vistades från 20 febr till sin död på S:t Lars sjukhus i Lund. Hans översättningar av skilda europeiska och österländska mystiker har alla utförts inom sjukhusets murar.
H:s livsöde är både äventyrligt fascinerande och djupt tragiskt. Det är också ett av de mera svårfångade i sv kulturhistoria.
Eric Hermelin – »hospitalshjonet« som översatte persisk poesi
Tyvärr skrev han aldrig sin självbiografi, gav endast glimtar ur sitt liv i samtal med anhöriga och vänner samt i ett par intervjuer. Åtskilligt biografiskt stoff står dock att finna i de noter H försåg sina översättningar med. Genom dem vet man t ex att han i Indien också hängett sig åt narkotikabruk. Hans starka alkoholbegär förde honom till många konflikter med samhället och omgivningen. Det sammanhängde med och medverkade till en maniskt-depressiv psykos, som dock först under S:t Lars-åren fick sitt fulla genombrott.
Kring läktes emellertid hans sjukdom märkbart. H:s tolkningar av mystisk litteratur utgör ett unikt tillskott till den sv översättningslitteraturen. Han gav sig nämligen i kast med verk av Böhme och de klassiska perserna, som sällan eller aldrig funnit översättare. När tolkningen av Att ā rs Vännernas minne utkom på talet, kunde H rentav presentera ett uttalande av orientalisten Reynold A Nicholson i Cambridge, att denna, så vitt han visste, var den enda på något europeiskt språk.
H ägnade sig framför allt åt de stora sufiemas verk: Att ā rs, Rumis och Omar Khayams. Han drogs oemotståndligt till deras deterministiska om än inte livsförnekande läror: människan var ett intet, en viljelös varelse. Hennes uppgift var att inse detta, förstå sin situation, lära av sina felsteg — och inte fasa för deviationer på vägen genom livet. Alla vägar förde till Gud via kontemplation och tillintetgörelse av jaget.
hermelin översättare3
Uppenbarligen har det funnits en personlig bakgrund till H:s val av översättningsobjekt. Hos perserna, Böhme och Swedenborg tyckte han sig finna lösningen av sin egen gåta och människans. Hur nära H följde de persiska originalen är en fråga, som ännu inte utretts, men fackmän som K V Zetterstéen och Jan Rypka ställer sig i stort sett skeptiska till hans kompetens att innehållsligt återge originalens texter och andemening.
H tycks i allmänhet ha haft tillgång till originaltexter — ibland tvivelaktiga sådana — vilka han jämfört med engelska, franska eller tyska översättningar. Det är möjligt, att ett ofta omedvetet medskapande skett under översättningsarbetet. Som privatförmögen och egen finansiär av sin produktion var han oberoende av förlag och behövde ej ta hänsyn till vare sig publik eller kritik. Både språk och tankar i H:s tolkningar har kommit att betyda åtskilligt för många författare.
Vilhelm Ekelund har hävdat, »att det funnits mer poetisk skapande kraft och ingivelse hos denne man än i hela den samtida sv vitterheten» Plus salis, Karl Vennberg läste tidigt hans Böhme-översättningar och påverkades både innehållsligt och språkligt. Två andra talister, Axel Liffner och Gösta Oswald , har enligt Vennberg »tagit starka intryck av den persiska poesien i H:s tolkning». Gunnar Ekelöf läste H och Willy Kyrklund har funnit honom oförliknelig såsom tolk av sufismens läror.
Av en äldre generation som funnit vägen till detta författarskap i skymundan kan nämnas Hagar Olsson, Tora Dahl och Hjalmar Gullberg. Gullberg synes framför allt ha fascinerats av Hussain Azads persiska antologi, Persiska dikter, ur vilken han hämtat motton till Dödsmask och lustgård. Lars Gyllensten har i H:s översättningar funnit en guldgruva inte minst på grund av dennes »intresse för folklore, myter och sagor».
Ingemar Lundberg och Sven Lindqvist slutligen har fascinerats av fotnoternas H. Sina stilistiska förebilder har H i äldre sv bibelöversättningar, i psalmbokens och folkvisans språk, men hans stil har också utvecklats under inflytande av Böhmes svåröversatta tyska.