Jönsson på bokryggar
Klipp ut, färglägg och skriv bokens namn och författare på bokryggarna. Klistra upp dem i klassrummet för att visa era framsteg! Bygg bokhyllor eller bokhögar i klassrummet! Klipp ut, färglägg och skriv bokens namn och författare på bokryggarna. Klistra upp dem i klassrummet för att visa era framsteg!. Vid vakten Flicka från Backafall, Briggen Tre Bröder kryssar ikväll i Karibiska sjön, medan en landvind från kusten i söder stryker som sunnan därhemma kring ön.
Luften är kryddad av tusende salvor, men jag ger bort dem varendaste en mot att få vandra bland Backafalls malvor —allt medan månen går vakt över Ven. Vänta mig inte till sommaren, Ellen. Då skall jag ännu ha linjen i norr. Men när du står invid kyrkan om kvällen tänk då att jag är en yr ollonborr, som utan lov tar en törn mot din tinning och — medan du med små händerna slår— letar sig ner under bluslivets linning allt medan månen i malvorna går Känn, att inkräktaren bara vill veta, om dina bröst bli som malvornas blom var gång du känner min tanke sig leta hem från sin vakt vid mesanseglets bom; känn att det blott är din gosse som sänder hälsningen att han som bärgad kapten landar en gång under Backafalls stränder —allt medan månen går vakt över Ven.
Det första hjärtat Än klingar vägens vattenplurr av vit och vattrad is, och det är långt till humlans surr kring ängens ärenpris. Men alla diken rinner ren så långt som Skåne når, och alla kvällar brinner ren som röda hjärtesår. Sju svanar sträcker emot norr i rödan solnedgång, och ögonvrån vill ej stå torr vid deras sträva sång. Och somnar du vid traneskrik så väcks du av en spov vars flöjt förklingar veropslik med långa mellanskov.
Din dag är full av eldig lust.
Henrik Jönsson - YouTube
Som sol är backens sälg. Och över havet drar en pust ur nordans blåa bälg. Allt har sitt klara ungdomssken från flydda vårar kvar, och drömmen vid en dikesren är som den fordom var. Men blir det kväll med fågelskri och himlar såsom sår, då sitter du där fattig i din ungdoms nådeår. Var är den sträng som du slog då hjärtat följde samma väg som svanesträcket drog? Hälsning från Flundrör till Albert Abbe på årsdagen I När stenbitarvåren fick fiskarn att lossa sin isgnagda snipa omkring Petter Katt, då började strax dina stilleben blossa av färger som fräste och lekte tag-fatt.
När påsköstan nöp i de nyfödda lammen och bonden på backen begynte att så då stod ditt staffli som den buktande brammen på skutor som trygga i saltskummet gå. När sommarens närdingar barkades bruna då målade du i din dristiga stil faläsen som stiger så skönt mot Fortuna med strandrågen vajande, vild och viril. Och bocktörnet slets av den våta sydvästen och Sundet bröt in såsom bälten av slam. Då hade din pensel den finaste festen: allt evigt i fisklägets luft fick du fram.
Och vindarna veno kring hamnplanens lutor där mannarna möttes i läande vrår. Du fångade friden kring sovande skutor och snöljusets dova och värkande vår. Arv och eget En slaga går en slaga slår långt borta i mitt blod. Igenom långa led av män hör jag den trygga takten än som jag först sent förstod. En åra går en åra slår emot en relings kant långt borta i det blod jag ärvt och sjömäns shanties klinga djärvt bakom min bröstkorgs spant.
Det är min lynnes dubbla lott att jordens ro och havets gång ej sluta med sitt växelspel. Den är den vackra arvedel som skapar trygg fast flyhänt sång.
Gabriel Jönsson (1892-1984)
Och bort går år och det blir vår och genom blodet bärs igen en rytm från rons och orons män. God är den jord jag jämt är när men all min lust är inte där. I Till tvåradig orkester Än har mitt gamla vårspel en fattig töna kvar, men det är inget dårspel som i min ungdoms dar. Jag vill ock ut, men hjärtat bor kvar i denna bälg som vinterns sot har svärtat. Ja, jag vill gå bland sälg och gula frömjölsrökar och honungsskodda bin när alla blanka gökar gala med blå sordin.
Men mina basar raspa i gråa gårdskvarter, och snart får jag väl haspa mitt hesa handklaver. Dock, innan spelet snappar förgäves efter luft och bästa stämman glappar spelar jag oförnuft.
Det är för dig jag spelar, arm och eländigt glad, fast mången fjäder felar i mina knappars rad. Hör du hur bälgen sviktar i sina klisterhål medan om dig jag diktar, drömmarnas marsgemål. Shakespeareska drottningkvinnor spraka i din gestalt, Meissenska musch-herdinnor lova sin herde allt i dina linjers löpning, i allt som just är du. Hela min mandoms stöpning springer för dig itu. Går du där svanar lyfta vingen ur vinteris, går du där vindar snyfta genom aprilblått ris klingar var linjes löpa liksom min unga sång.
Du kan mitt hjärta stöpa till det jag var en gång. Hör du hur hårt jag spelar här på din djupa gård? Hör du hur duren delar sorgernas mollackord? Hör du mig mörklagt basa —medan jag får en släng av någon tidningstrasa, virad omkring en peng?