Dras av en häst
Gigg är en hästvagn som har två höga hjul med fjädring och anspänning med gaffel, svängel och draglinor.
Den dras av en enda häst. Giggen har plats för kusken som kör vagnen och eventuellt en eller två mindre passagerare. Det finns flera typer av giggar, bland annat tuppgigg, guvernantgigg och en täckt gigg med sufflett. Copyright © Hans Högman Made with Xara. Gästgiverier och skjutshåll Inledning Vid förflyttning på land förr i tiden, fanns bara två sätt att göra det på, antingen till fots eller med hjälp av häst.
Går vi långt tillbaka fanns inga tavernor och övernattningsplatser. Resande var i regel tvungen att tigga nattlogi, vanligen hos någon bonde, eller i värsta fall sova utomhus. Högreståndspersoner tog oftast logi hos prästerna. Medeltiden samt Vasa-tiden Kungen var den ende person med rättighet att kräva förtäring och logi oavsett vem han och hans följe än uppsökte. Redan i Alsnö stadga bestämdes att kungen och hans sändebuds hade rätt att kräva mat, logi och hästar då de färdades genom landet.
I Magnus Erikssons landslag från finns förslag om upprättande av tavernor vid de stora färdvägarna. Detta återupprepades i års allmänna landslag. I praktiken förverkligades nästan ingenting av detta. År utfärdade Erik XIV en stadga avseende tavernor och nu tillkom skyldigheten att hålla skjutshästar samt förråd av mat, dryck och hö som foder till hästarna. I varje härad utsågs en by att stå för gästgiveriskyldigheten.
Det var inte ovanligt att flera byar delade på skyldigheten. År kom nästa stadga och nu ålades alla häradshövdingar att tillse att gästgiverier fanns efter alla landsvägar med 1 ½ mils mellanrum, alltså betydligt tätare än tidigare. Det vanliga var fortfarande att gästgiveriskyldigheten sköttes av skjutsbönderna tillsammans. Då det inte fanns andra fortskaffningsmedel till lands annat än hästdragna fordon ålades bönderna, dvs hästägarna, skyldighet att verkställa hästtransporter på land men ibland även över vattendrag, dvs färjetrafik.
Det gällde i första hand transporter för kronans och krigsmaktens räkning, skjuts för kronans ämbetsmän och sk. Men även den privata resandetrafiken skulle ombesörjas av de skjutsningsskyldiga bönderna.
Svensk väghistoria (3)
I och med att Sverige fick nya vägar farbara med vagnar utökades skjutsväsendet och betjäningen av de resande. Drottning Kristinas gästgivarordning Med drottning Kristinas gästgivarordning från år tillsattes gästgivare allmänt i landet. Med års gästgivarordning reglerade dessa förhållanden. Avståndet mellan gästgivargårdarna skulle vara högst 2 mil. Före användes landskapsmil i Sverige och de var olika långa i olika delar av landet.
Nu sattes 1 mil till cirka 10,7 km och blev enhetlig i hela nationen. Skatte-, krono- och frälsebönderna befriades samtidigt från skyldigheten att ha hållhäst men fick istället erlägga en skatt, skjutspenningen. Bönderna var dock fortfarande skyldiga att mot betalning upplåta hästar åt resande ifall gästgiveriet tillfälligtvis inte klarade av att uppfylla sina skjutsskyldigheter. Rätt snart insåg man denna föreskrift var otillräcklig då att trafiken på landsvägarna snabbt ökade.
Med skärpa framhölls därför i bl. År infördes hållskjutsen vilken innebar att bönder i tur och ordning var skyldiga att hålla häst och fordon till gästgiveriets förfogande. Detta var reglerat i Gästgiveristadgan. För varje gästgiveri fanns en särskild skjutsordning som reglerade hur många hästar skulle finnas där.
Dras av häst – Korsord & Webbkryss
Skjutsbönderna som ingick i gästgiveriet skulle medföra hållhästar som skulle erbjudas de resande. Men, på ställen där skjutsningen var stor fanns även reservhemman som skulle hjälpa till då både gästgivarnas och skjutsböndernas hästar tog slut. Skjutsbönderna måste infinna sig vid gästgiveriet när det var deras tur att köra och där invänta eventuella skjutsuppdrag. Vanligen skulle de skjutsningsskyldiga infinna sig klockan sex på eftermiddagen den ena dagen och stanna kvar till samma tid påföljande dag.
Det inträffade att de fick vänta i ett helt dygn overksamma vid gästgivargården utan ersättning, eftersom betalning endast följde med skjutsningen. För att skjutsningsplikten inte skulle ta för mycket tid från arbetet på gården skickade bönderna ofta de som lättast kunde undvaras på gården. Myndigheterna försökte förbjuda skjutsning utförda av barn. Men förbudet var till ingen nytta och olyckor var vanliga. Vagnar kunde exempelvis välta eller tappa ett hjul när åkdonen i hög fart körde nedför backar då unga skjutspojkar eller trötta hästar kunde hålla emot.
Bönderna i reserven kunde och andra sidan vara hemma och sköta sina sysslor intill dess bud kom. Då spände de för och körde fram och efter fullgjort uppdrag återvände de hem med en liten extra förtjänst på fickan. I allmänhet hade de resande egna vagnar eller slädar. Detta gällde framförallt adelsmän och högre ämbetsmän.