Skada armbåge
Armbågssmärtor är smärtor i eller runt armbågen. De beror ofta på skador eller överbelastningar. Smärtor på utsidan av armbågen är särskilt vanliga, så kallad lateral epikondylalgi eller tennisarmbåge. Lokaliseringen av var det gör ont är viktig för att ställa rätt diagnos. Ortopedisk behandling och rehabilitering av armbågsfrakturer hos vuxna. Frakturer i armbågsleden kan drabba unga personer vid högenergivåld som t ex vid motorcykelolyckor, inom kontaktidrotter och vid fall från hög höjd.
Energimängden och våldets riktning avgör graden av splittring och typen av fraktur. Hos äldre personer är det vanligt med olecranonfrakturer efter lågenergitrauma. En armbågsfraktur definieras som en fraktur engagerande armbågsleden eller det extraartikulära området av metafysärt ben i humerus, ulna eller radius och som ligger i direkt närhet av själva armbågsleden. Fall på utsträckt arm är den vanligaste skademekanismen.
Hos äldre med osteoporosiskt skelett orsakas armbågsfrakturen oftast av ett enkelt fall inomhus. Direktvåld är mindre vanligt men kan orsaka både distala humerusfrakturer och olecranonfrakturer. Distala humerus kan skadas vid fall även med flekterad armbåge. Passivt rörelseomfång kan sällan tas ut i armbågsleden, ff a inte om distala humerus är frakturerad. Pulsar och nervfunktion. Nerv- och kärlskador är relativt vanliga ff a vid distala humerusfrakturer.
Röntgen enligt nedan; skyndsamt om kraftig svullnad, neurovaskulär påverkan eller misstanke på luxation. Frontal- och sidobild där över- och underarm ska kunna ses på bilderna som centrerats över armbågsleden. Vid distala humerusfrakturer där en smärtlindrande gipsskena lagts blir ofta bildkvaliteten dålig.
Armbågsfraktur, vuxna
Optimalt är om remitterande ortoped kan närvara vid röntgenundersökningen och efter adekvat smärtlindring avlägsna skenan och i stället anbringa lätt traktion i armen. Vid distal humerusfrakturer med dislokation och splittring kan ofta CT-undersökning vara av värde som preoperativ kartläggning. En distal humerusfraktur kan om den är splittrad och dislocerad vara mycket tekniskt komplicerad att åtgärda operativt. Den är den klart allvarligaste av armbågsfrakturerna med flest komplikationer och ibland dåligt resultat.
Ett användbart och inte alltför komplext klassifikationssystem introducerades av Jupiter, Mehne och Matta Detta kan ses som en vidareutveckling och förenkling av det kompletta men komplexa systemet från AO Arbetsgruppen för osteosyntesfrågor. Systemet utgår från den anatomiska bilden, prognosen och den teknik man använder för rekonstruktion av respektive frakturtyp. Inget klassifikationssystem är allmänt omfattat.
Coltons klassifikation är dock användbar utan att vara alltför detaljerad. Den bygger på skademekanism och lämplig behandling. En annan specialform av proximal ulnafraktur är processus coronoideus frakturen. Sällan använd men lättbegriplig är Regan och Morreys klassifikation från Frakturer av collum radii kan klassificeras på liknande sätt beroende på omfattning och dislokationsgrad.
Armbågsluxation: armbågsfrakturer kan vara kombinerade med samtidig luxation av ulna eller radius i relation till humerus. Kraftig svullnad kan göra att en luxation är svår att utesluta kliniskt. Indikationen för kirurgisk behandling ökar med graden av dislokation, ledyteengagemang och neurovaskulär påverkan och ju yngre patienten är. Avsvullnadsbehandling med pumpövningar för handen startas direkt på akutmottagningen vid samtliga frakturtyper!
Flertalet distala humerusfrakturer är intraartikulära och dislocerade och bör stabiliseras kirurgiskt. Avsteg från denna regel kan behöva göras hos äldre, osteoporosiska patienter med begränsad rehabiliteringspotential och låg funktionsnivå. Vid odislocerad fraktur av Typ I Intraartikulär fraktur och Typ II Extraartikulär fraktur kan man bibehålla läget med en bakre gipsskena i 90° flexion i armbågen under de första veckorna av behandlingen.
Armbågsfraktur, vuxna
Därefter startas aktiv rörlighetsträning utan belastning. Röntgenkontroll efter 1 och veckor. Vid dislocerad fraktur av Typ I Intraartikulär fraktur och Typ II Extraartikulär fraktur ska patienten opereras öppet med stabil fixation med plattor och skruvar om inte kontraindikationer föreligger. Lämpligen opereras patienten dagtid av erfaren frakturkirurg. Omedelbar rörlighetsträning kan startas postoperativt om stabilitet uppnåtts.
Alternativt läggs en bakre gipsskena under sårläkning i dagar. Röntgenkontroll postoperativt och efter veckor. Därefter vid behov till läkning.